Call of the Wild

Det fanns en led utmärkt, men det var officiellt backcountry och därför markerade skyltarna inte en väg; bara en framkomlighet bestående av klyftor, smala stigar och möjliga vadställen. Jag satt väl en halvtimme, ungefär, och studerade den där floden. Ingen tanke på planer för kvällen, ingen tanke på politik, lärda böcker eller fånigheter på TV. Här och nu – ett vagt eko av hur det måste vara därutanför. Efter ungefär en halvtimme reste jag mig; där flodbanken svepte ut i strömmen med en arm av kullersten syntes ett stråk av skvättande som förrådde att botten låg nära ytan. Inte rakt över, som är vårt sätt. Vi med broar, ritningar och raka linjer. I en svepande halvmåne, där floden lämnat rester av eroderat berg från långt uppströms. En stadig pinne blev ett gott stöd mot strömmen och med försiktiga steg skiljdes vi åt, det vaga ekot och jag.

Jack London skrev Call of the Wild 1903 och det säger sig självt att man genast lånar sig till det patetiska och förmätna om man inte erkänner att det enda en människa av 2000-talet, med välsmorda vandringskängor och ett multiverktyg av finaste stål i bältet, kan känna är just ett vagt eko. Det är för all del en prestation att ta The Skyline Trail till Yoho Glacier Valley, jag är inte given till falsk blygsamhet, men Bucks färd på leden till Dawson var något annat. Från det att han kidnappas från sitt bekväma hem i den amerikanska södern, till hans första introduktion till klubbans och tändernas lag, till umbärandena i den kanadensiska norden, är det en berättelse om det verkliga skriet från vildmarken. Och jag tror att skälet till att just Call of the Wild blivit en klassiker, medan otaliga andra försök till skönlitterära vildmarksskildringar fallit i glömska, är att London verkligen fångade något av ekot av det där skriet. Det är populärt nuförtiden att, medvetet eller ej, helt bortse från de biologiska imperativ som ligger till grund för många av våra beteenden. Jag skulle själv gärna bortse från att jag mycket väl förstår det nödvändiga i att Buck slutligen måste möta Spitz i en dödlig envig för att avgöra vem som ska vara ledare. Jag skulle gärna bortse från den enkla lockelsen till strid, den unika sötman i att se en stark motståndare slagen. Londons kanske största styrka ligger i hur väl han fångar essensen i denna lockelse och sötma, liksom mycket annat av det som gör att det är så lockande enkelt och naturligt att kasta av sig det civiliserade beteendets ok.

Call of the Wild är rå och primitiv och är en bok jag återkommer till mer för att återuppväcka tankegångar jag tror är hälsosamma att hålla vid liv, snarare än som underhållning. Men missförstå mig inte, den är samtidigt spännande och det är djupt engagerande att följa Bucks vandring både i vildmarken och längs gränsen mellan civilisation och det primala. Det blir inte mindre imponerande när man betänker att Buck i själva verket är en hund, som i Londons skrivarhänder blir en både genuint trovärdig och just engagerande huvudperson. Fast, kanske är det en poäng i sig att man kan berätta en sådan här historia om ett annat djur och likväl göra det så relevant för en människa.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *