Call of the Wild

Det fanns en led utmärkt, men det var officiellt backcountry och därför markerade skyltarna inte en väg; bara en framkomlighet bestående av klyftor, smala stigar och möjliga vadställen. Jag satt väl en halvtimme, ungefär, och studerade den där floden. Ingen tanke på planer för kvällen, ingen tanke på politik, lärda böcker eller fånigheter på TV. Här och nu – ett vagt eko av hur det måste vara därutanför. Efter ungefär en halvtimme reste jag mig; där flodbanken svepte ut i strömmen med en arm av kullersten syntes ett stråk av skvättande som förrådde att botten låg nära ytan. Inte rakt över, som är vårt sätt. Vi med broar, ritningar och raka linjer. I en svepande halvmåne, där floden lämnat rester av eroderat berg från långt uppströms. En stadig pinne blev ett gott stöd mot strömmen och med försiktiga steg skiljdes vi åt, det vaga ekot och jag.

Jack London skrev Call of the Wild 1903 och det säger sig självt att man genast lånar sig till det patetiska och förmätna om man inte erkänner att det enda en människa av 2000-talet, med välsmorda vandringskängor och ett multiverktyg av finaste stål i bältet, kan känna är just ett vagt eko. Det är för all del en prestation att ta The Skyline Trail till Yoho Glacier Valley, jag är inte given till falsk blygsamhet, men Bucks färd på leden till Dawson var något annat. Från det att han kidnappas från sitt bekväma hem i den amerikanska södern, till hans första introduktion till klubbans och tändernas lag, till umbärandena i den kanadensiska norden, är det en berättelse om det verkliga skriet från vildmarken. Och jag tror att skälet till att just Call of the Wild blivit en klassiker, medan otaliga andra försök till skönlitterära vildmarksskildringar fallit i glömska, är att London verkligen fångade något av ekot av det där skriet. Det är populärt nuförtiden att, medvetet eller ej, helt bortse från de biologiska imperativ som ligger till grund för många av våra beteenden. Jag skulle själv gärna bortse från att jag mycket väl förstår det nödvändiga i att Buck slutligen måste möta Spitz i en dödlig envig för att avgöra vem som ska vara ledare. Jag skulle gärna bortse från den enkla lockelsen till strid, den unika sötman i att se en stark motståndare slagen. Londons kanske största styrka ligger i hur väl han fångar essensen i denna lockelse och sötma, liksom mycket annat av det som gör att det är så lockande enkelt och naturligt att kasta av sig det civiliserade beteendets ok.

Call of the Wild är rå och primitiv och är en bok jag återkommer till mer för att återuppväcka tankegångar jag tror är hälsosamma att hålla vid liv, snarare än som underhållning. Men missförstå mig inte, den är samtidigt spännande och det är djupt engagerande att följa Bucks vandring både i vildmarken och längs gränsen mellan civilisation och det primala. Det blir inte mindre imponerande när man betänker att Buck i själva verket är en hund, som i Londons skrivarhänder blir en både genuint trovärdig och just engagerande huvudperson. Fast, kanske är det en poäng i sig att man kan berätta en sådan här historia om ett annat djur och likväl göra det så relevant för en människa.

Notes on Nursing

“Almost all superstition is due to bad observation.”

Helande kristaller, homeopati, krossade speglar, svarta katter, att svara på ett “lycka till” inför en föreställning. Allt kommer sig ytterst av att man slarvat i sina observationer av orsakssammanhang. Hur önskar jag inte att Florence Nightingale fanns kvar bland oss idag!

Jag har precis avslutat Nightingales bok “Notes on Nursing” och försöker komma på om det alls finns något negativt jag skulle kunna säga om den. Jo, jag tror att jag gärna skulle velat ha möjlighet att diskutera värdet av ren kemi och arbete i laboratoriet för att förstå sjukdom och hälsa. Observation i faktiska sjukdomsfall löper ständigt risken för att störas av ett överflöd av faktorer som helt enkelt inte går att kontrollera; faktiska orsaker drunknar i ett överflöd av information. Jag invänder därför mot Nightingales bergfasta övertygelse om att det är i observation av sjukdomsfall och inte i laboratoriet vi når den djupaste insikten. Men även detta blir i slutändan en poäng till Nightingales fördel. Hennes tanke är så klar och så redligt presenterad att även när jag inte håller med så känner jag mig inbjuden till en diskussion. Det finns alltid något konkret att bita i – aldrig förfaller hon till rena åsikter, till ideologier eller allmänna övertygelser. Allt tar avstamp i trista, grå observationer – hennes egna och sammanställningar av många andras – och följer ett stringent, logiskt mönster fram till avgränsade och praktiska slutsatser.

Så vad handlar egentligen “Notes on Nursing” om? I korthet, Nightingales uppfattning om hur man blir en bra sjuksköterska. Men hur blir man det? Nightingale gjorde självklart en stor insats genom att så envetet förespråka renlighet på sjukhus. I sin bok bryter hon ned detta i konkreta detaljer. Till exempel har hon ett långt avsnitt om frisk luft och vädring. Å ena sidan är det mycket som kan förefalla uppenbart, men ack så många detaljer det finns att beakta! Om du har en öppen spis i rummet, hur hög ska sängen vara i förhållande till skorstenens nedre öppning? Dock tror jag att avsnittet om ledarskap och organisation var det som fångade mig mest. Jag sympatiserar extremt mycket med hennes filosofi att en ledare ska inte bara se till att allting blir gjort rätt, hon ska bygga ett lag som får allting gjort även när inte hon är där. Eller kanske var det hennes utläggning om nödvändigheten för en god sjuksköterska att också vara en skicklig observatör? För den som undrar hur man ska ha nytta av naturvetenskapens tankesätt och metoder i vardagen, läs det här avsnittet och svaret skall varda dig givet.

Jag har hört sägas att ironi är den högsta formen av humor. Om du håller med så kommer du, kanske till din överraskning, finna att “Notes on Nursing” bitvis är riktigt rolig. Nightingale har en skarp tunga, ett kritiskt öga och en torr sarkastisk humor som mer än en gång tvingade mig till spontana gapskratt. Sammanfattningsvis är denna bok till lika delar ett intressant dokument över sin tid, en bok fylld med goda råd oavsett vad du pysslar med, en hyllning till det vetenskapliga förhållningssättet till livet – och ett stycke underhållande litteratur. Den är inte lång, den finns som ljudbok på Spotify och jag hoppas att jag får möjlighet att diskutera den med dig nästa gång vi ses!

Skriftlig huvudräkning eller något annat

Sedan i höstas arbetar jag dels som projektledare för Mattecentrum i Luleå, dels som mentor på Luleå tekniska universitet. Inbegripit förberedelsetid har det inneburit att jag sedan september ägnat ett par timmar om dagen, fem till sju dagar i veckan, åt att försöka lösa andras problem i pluggandet. Det är en priviligerad position, eftersom jag har ett absolut minimum av administration, byråkrati och politik mellan mig och det eleven/studenten faktiskt vill fråga om. Det är också en något utsatt position; kärnan i jobbet är helt enkelt att svara på direkta frågor utan utrymme för bullshit. Men, det är som jag lärde mig den hårda vägen i Klippiga bergen för många år sedan: Man lär inte känna ett berg genom att läsa kartor, guider och info-skyltar. Här är något jag lärt mig sedan september och som jag önskar att jag kunde springa fram till varenda elev och student i världen och berätta:

Det händer så ofta att problemet en elev har i matte eller fysik inte är kapitlet de pluggar, utan någon grundläggande räkning. Inlärningen av avancerad mekanik tvärnitar inför grundläggande geometri, procenträkning snubblar på räkning med decimaltal och bråktal, matrismetoder för lösning av system av differentialekvationer får på nöten av logaritmlagarna, lösning av andragradsekvationer verkar jättesvårt när det enda problemet EGENTLIGEN är helt basic aritmetik. Och här kommer nu det som får mig att verkligen känna mig bekymmrad. Jag ser så ofta att eleven blandar ihop räkneproblemet med inlärningssvårigheter eller det aktuella kapitlets svårighetsgrad. Folk tror att de är för dumma för matte, när det som fattas inte är IQ utan någon timmes extra hårddrillning i mellanstadie-räkning. Och det är inget fel med det. Jag kan på stående fot besvara säkert väl mer än 90% av alla frågor som kan dyka upp i första årets matte och fysik för civilingenjörer, enligt principen om att mirakel utförs omgående, underverk tar något längre tid. Är jag jätteintelligent? Hör jag till en av de där beryktade överbegåvade? NEJ! Så i satans helvete att jag gör! Jag har bara tummat mig igenom Adams och Young&Freedman en jäkla massa gånger! Jag har hela litteraturen för gymnasiets fysik, matte och kemi på hyllan här bakom mig och de håller sakta på att trilla i småbitar av alla gånger jag arbetat igenom dem sedan jag började på universitetet. Det är allt. Det är hela hemligheten. Jag löser ofta andra ordningens icke-homogena linjära differentialekvationer med pur huvudräkning av den enkla anledningen att jag gjort det på papper säkert mer än tusen gånger.

Så jag tror att allt jag vill ha sagt är detta. Om du sitter och känner att du är för dum för matten du pluggar nu. Kan du inte lova mig att du tar och backar några steg, testar att börja om från en lite lägre nivå, innan du ger upp? Det börjar faktiskt göra mig ganska ont att se människor tro sig vara dummare än vad de faktiskt är.

När förstår jag fysik rätt?

Fem-sex-sju-ått – Hopp genom öppnande ridån, näve i mark, tre fyr, toprock-steg sju åtta – ett ner, ninjaswipe, sixstep, på SLAGET backspinn, runt FREEZE håll två tre fyr, figure four två tre fyr, runt på knä HÅLL, andas medan andra truppen kommer in från höger.

När förstår man fysik på rätt sätt? Jag har undrat över det rätt ofta – är bevarande av rörelsemängd dw/dt = 0 eller en dubbelpiruett? Det lustiga är att ju mer jag fördjupat mig i det akademiska perspektivet på ämnet, desto svårare har jag fått att tänka på den där skillnaden. Den blir mindre och mindre tydlig ju längre jag håller på. Det är lite som att fråga om svaret på 1+1 är 2 eller två. Olika uttryck, för olika ändamål. Olika uttryck för något gemensamt underliggande. Kanske man kunde säga att matematiken är universums språk, medan dansen är en genuint mänsklig dialekt?

A designer knows he has achieved perfection…

Känns det rimligt att

1 + 1 = 2?

Och att 1 – 1 = 0?

Vi hoppar vidare en bit.

Protesterar du om jag säger

2^0 = 1?

Och hur låter

2,75 = 4/11?

Mitt ibland alla åsikter, djuplodande analyser och spetsfundiga inbrytningar vad gäller vår skola så får jag erkänna att jag känner mig lite vilsen. På nåt sätt går väldigt mycket av det bortom horisonten för vad jag kan relatera till det jag har för händer. Allt det här om betyg och skolplikter uppåt och nedåt och jag vet inte vad är utan tvivel mycket viktigt, men jag är bara en enkel pojk från landet, som får nöja sig med de lite enklare frågorna. Till exempel de här ovan. Och kanske även – varför går man vidare, om inte det sitter? Jag blev aldrig någon proffsdansare, men de dansarinstinkter jag trots allt lyckats bygga upp upplever det lite som om min lärare skulle börja tala om trippelpiruetter innan jag lyckats reda ut om jag ska trampa med höger eller vänster fot på första taktslaget.

Hur vågar du förvirra mig?

 

Öppet brev till Isabella Löwengrip från en livs levande transperson, av Immanuel Brändemo

 

Det är flera saker jag kommer att tänka på när jag läser en sådan här text. Det första är att jag inte riktigt förstår alla er som känner att ni måste reagera så oerhört kraftigt – och man skulle kunna tro att jag borde kunna förstå. Om jag ser en man i kvinnokläder så är chansen ganska stor att jag hajar till lite, tittar en extra gång. Så jag förstår överraskningsbiten. Men sen tappar ni mig. Jag menar… okej… man… kvinnokläder… har du inget viktigare att bekymmra dig över?

Självklart ska man inte underskatta värdet av den individuella erfarenheten i sammanhanget. Jag skulle därför vilja dela med mig av en specifik erfarenhet som jag har, som jag tror är till nytta när det gäller att, ja, helt enkelt ta det lite chill med sånt här.

Det var en enkel liten julshow på Sundsgården, en bit utanför Helsingborg. Min största roll i den var galavärdinna i en sketchsatir av insamlingsgalor. Och manusförfattarna/regissörerna ville inte ha nåt jävla tramsande. Rollen var skriven för en markerat feminin kvinna, men av skäl som jag själv inte är riktigt klar över satte de mig där istället. Kanske därför att jag kan gå i högklackat, vad vet jag. Hursomhelst. Det var något av en utmaning. En kul sådan. Sättet att gå, gesterna, den flirtiga under-ögonfransarna-blicken. Rösten. Oh gudars, rösten – man liksom stryper sig en liten, liten aning (typ som slutskedet av en halsinfektion, typ) höjer tonläget en smula (men inte för mycket, annars låter det tillgjort), “rundar av hörnen” en aning… ja gudars, den rösten, den rösten.
Och så var det kläderna. Jag tror precis varenda tjej i truppen lyckades involvera sig i valet av kläder, skor, smink och accessoarer; för att då bara inte tala om utfyllnaden av sagda kläder. Jag hyser ännu till denna dag en butter misstanke om att de hade roligare än de borde; å andra sidan hade jag också rätt kul så det kan kanske gå på ett ut. Poängen är att den färdiga outfiten blev rätt glassig – och den blev seriös. Inte överdrivet tramsande, det var helt enkelt en kille i elegant kvinnoutstyrsel.
Och någonstans i detta tappade jag förståelsen för VARFÖR vissa typer av kläder ska vara begränsade till ett visst kön. Jag menar, jag gillar inte att bära till exempel kjol eftersom jag tycker det är så förbannat opraktiskt. Men efter att faktiskt ha gjort det kan jag inte se varför du skulle bete dig som en skitstövel om jag faktiskt kände för att göra det en dag.

Det som Trollhare skriver om är mycket bredare än bara kläder. Men jag tänker att det inte är en så dålig plats att börja på. För om du bara kan ta dig dithän till att erkänna att man- och kvinnokläder är godtyckliga hitte-på som inte är värda social utslagning för att upprätthålla – kanske blir det lite lättare att syna en del av dina andra bestämda uppfattningar om manligt och kvinnligt? Och hur många förstörda liv det är värt för att upprätthålla?

Första steget vid en punkt där du aldrig skulle gå

Lustigt hur mycket av allt som verkligen är roligt i livet grundar sig i att man hade fel i något. Eller att det dök upp någon eller något man inte planerat, att man svängde fel någonstans; att saker och ting gick åt fanderns – fast, tycks det i efterhand, på ett förunderligt kreativt sätt. Jag har vetat i många år att jag aldrig frivilligt skulle sätta foten på ett högstadie igen. Framförallt, och detta vill jag göra särskilt klart, att jobba på ett högstadie kommer inte på fråga. Blotta tanken.

Så, som en start på något jag skulle vilja göra här tänkte jag det kunde vara kul att ta avstamp i att jag hoppade in som vikarie för fyra olika årskurs 8-klasser förra veckan. De hörde av sig från en grundskola i stan och undrade om någon av studenterna vid det lilla campuset intill Institutet för Rymdfysik kunde tänka sig att täcka upp för några lektioner. Jag skulle kunna göra mig till och säga lite mystiskt att jag inte vad det var som gjorde att jag kunde tänka mig det. Men det är faktiskt inget konstigt med det. Jag älskar matte, fysik – ja till och med kemi och humaniora. Så länge ingen försöker får mig att skriva på randigt papper, förstås. Och det enda jag hittils har funnit som är lika roligt som att studera det och jobba med det, är att undervisa i det. Tro’t eller ej, men att konfronteras med en uppsättning högstadieklasser var om något en bekräftelse på det. Så fel hade jag och lustigt nog dök det upp vid en tidpunkt jag inte skulle ha kunnat tajma bättre med noggran planering, triangulering och ett stoppur. Jag håller korten nära bröstet ännu en liten tid, men jag tänkte det kunde vara kul att slänga ut en enkel tjuvtitt. Man har, när allt kommer omkring, inte roligare än man gör sig.

 

 

Solig morgontank(e)

Nåt dussin meter slang, nån form av pump, kanske några gamla kasserade radiatorelement, kanske några takplåtar, en tunna och en burk svart färg. Grattis, du har en solfångare.

Det är egentligen inte mycket svårare än så – om man vet hur man ska göra. Jag fick bara en tanke såhär på morgonkvisten, helt outvecklad och osynad. Tänk om man skulle satsa en del biståndspengar på att trycka utförlig info om hur du bygger solvärmesystem med, huvudsakligen, skrot?

Jag tänker på hjälp till självhjälp. Personligen har jag alltid känt mig mycket bättre till mods med att visa hur det fungerar, snarare än att göra saker åt.

Jag tänker på hjälp till självhjälp. Kunde varje enskild by och familj själva peta ihop ett värmesystem som ger dem en reservoar av vatten som åtminstone vid nåt tillfälle jagats upp till sextio-sextiofem grader skuller det ta död på en avsevärd andel av diverse vattenburna parasiter och sjukdomar. Det här är när allt kommer omkring också en bra vattenringseffekt, såtillvida att även människor som inte har möjlighet att själva konstruera dylika system rimligtvis tjänar på att färre personer totalt ådrar sig smittsamma åkommor.

Jag tänker på hjälp till självhjälp. Billig och bred spridning av kunskap i grundläggande solvärmeteknik anser jag vore en mycket god investering. Hundratals miljoner människor runtom i världen har på allvar börjat snegla på vår västerländska levnadsstandard. Problemet är att vi tagit omvägen om olja och kol för att ta oss dit vi är idag och dit vi är på väg. Genom att delge så många människor som möjligt en grundläggande förståelse för solenergi skulle vi kunna erbjuda en genväg förbi smogen och miljöförstöringen. I förbigående vill jag nämna att jag tror avsevärt mer på detta än till exempel vindkraft, av den enkla anledningen att det är mycket färre rörliga bitar som måste oljas och underhållas. Det kan vara signifikant när marginalerna är små. Dessutom är potentialen i solkraft, av uppenbara skäl, åtskilliga storleksordningar större än något annat energislag.

Slutligen, ett sånt här info-material skulle mycket väl kunna vara av intresse varsomhelst i världen. En stadig tillgång på varmvatten i sommarstugan, långt borta från alla kommunala nät, låter kanske inte helt fel…?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Energi på lövens vis

I Science kunde man härförleden läsa en för mig djupt hoppingivande artikel:

Artificial Leaf Turns Sunlight Into a Cheap Energy Source

Daniel Nocera et al, vid MIT, presenterade nyligen vid halvårsmötet med American Chemical Society resultatet av tre års forskning. En silikonskiva, av ungefär samma dimensioner som ett vanligt spelkort, med olika sorters katalysatorer – en sorts kemiska reaktions-startmotorer – applicerade på vardera sidan. Silikonet absorberar solljus som katalysatorerna sen kan använda till att slå sönder vattenmolekyler till vätemolekyler och syremolekyler. Väte, som kan användas som bränsle, genom rekombination med syre – det vill säga, bränn det – för att till exempel driva fordon eller tillverka elektricitet med hjälp av bränsleceller. Och som alla med några kemilektioner i bagaget vet – väte och syre gör vatten, vilket är restprodukten av denna sorts energiproduktion.

Min egen iver vid att läsa den här senaste artikeln var närmast gränslös. Jag har, så gott man nu kunnat, följt gruppens arbete sedan jag först läste en artikel om dem i Science för ungefär två och ett halvt år sedan. Det var då de presenterade en ny sorts katalysator, baserad på kobolt och svavel, som för första gången lyckades med konststycket att slå sönder vatten och generera vätgas under miljövänliga förhållanden. Själva vätgasproduktionen hade andra lyckats med tidigare, men under milt uttryckt obehagliga kemiska förhållanden och med katalysatorer till exempel baserade på platinum, vilket bara förlänade det hela ytterligare en dimension av finansiell obehagliget.

Och nu har då alltså denna teknik tagit ytterligare ett steg framåt, med en ny sorts katalysator samt en fungerande plattform för applicering. I korthet fungerar den genom att absorbera solljus på ena sidan och passar vidare negativt laddade högenergetiska elektroner och positivt laddade electron vacancies (osäker på svensk term) till katalysatorerna som nyttjar dem till att producera vätgas och syrgas. Placerat i en genomskinlig skål kan anordningen konvertera så mycket som 5.5% av energin i det infallande solljuset till vätgasbränsle. Exakt hur det hela fungerar, och vilka metaller som ingår i den nya katalysatorn, är än så länge hemligt, i väntan på patent.

Nocera lägger dock inte locket på framtidsförhoppningarna. Inom två till tre år hoppas han att teknologin ska vara kommersiellt gångbar, ett företag för det ändamålet är redan grundat och starka finansiärer finns med på båten. Har du en stund vill jag gärna uppmuntra till att ta den stunden och fundera på vad vi kan stå på randen till här. Människan lär sig använda solen ljus på samma sätt som växterna runtomkring oss, för att producera miljövänligt bränsle med en i grunden enkel och miljövänlig teknologi. Applicerbar såväl i stor skala som för människor i fattiga områden. För egen del kommer jag fortsätta följa det här gänget med det största intresse.

 

Kalle

Kalle var en glad svensk man i sina bästa år och just den här dagen hade han mycket att stå i. Han satt i styrelsen för ett stort bolag och där skulle det vara möte hela förmiddagen och många viktiga beslut för företagets framtid måste fattas.

Kalle var också en engagerad man som i senaste valet fått en ordinarie plats i kommunstyrelsen och det var till kommunhuset han efter lunch styrde sina steg för att med sina fritidspolitikkamrater stöta och blöta många viktiga frågor till sin hemstads fromma.

Som det nu föll sig tog inte mötet på kommunhuset så lång tid som han trott, så då tänkte Kalle “varför passar jag inte på att höra efter om verkstaden har en tid ledig, bilen har rosslat en smula på sistone”. Sagt och gjort, och en tid fanns det, så Kalle rosslade dit och satte sig sedan på bussen hem.

På kvällen passade Kalle på att ta det riktigt lugnt efter dagens göromål. Han hade bjudit över sin gamle skolkamrat Olsson, som var chef över hans företags viktigaste samarbetspartner och de båda satt nu och njöt en konjak före kvällsmaten. De båda var mycket intresserade av historiska spörsmål och på sistone hade Kalle ägnat en del tid åt att förkovra sig i sena 1900-talets och tidiga 2000-talets historia.

“Kan du tänka dig, min vän Olsson. Förrut hade jag inte tänkt en tanke på det, men nu har jag tankats full med det hela dagen lång. Idag på styrelsemötet slog det mig att vi bara är män där hela bunten och har varit det så länge jag varit med. På kommunstyrelsen är jag den enda karln i gänget. Och på verkstaden har de precis två manliga och precis två kvinnliga mekaniker. Visste du att en gång i tiden hade det första ansetts som direkt fult och olämpligt, det andra som en prydnad för staden och det tredje som ett så eftersträvansvärt ideal att man hellre kvoterade på grundval av reproduktionsorganens placering än lämplighet för att uppnå det?”

Olsson rynkade pannan och nickade osäkert. I hennes öron lät det som rappakalja, men så hade hon alltid varit mer inne på antiken än första IT-åldern.

De hann dock inte vidare i diskussionen just då, ty Kalles hustru Lena kom ut och meddelade att maten var färdig. Hon var hemmafru. Där de nu gick sida vid sida, Lena och Olsson, kan jag lova dig, att hade du antytt att den ena gjort ett bättre val än den andra, hade de stirrat på dig som om det växte selleri ur dina öron.