Hur vågar du förvirra mig?

 

Öppet brev till Isabella Löwengrip från en livs levande transperson, av Immanuel Brändemo

 

Det är flera saker jag kommer att tänka på när jag läser en sådan här text. Det första är att jag inte riktigt förstår alla er som känner att ni måste reagera så oerhört kraftigt – och man skulle kunna tro att jag borde kunna förstå. Om jag ser en man i kvinnokläder så är chansen ganska stor att jag hajar till lite, tittar en extra gång. Så jag förstår överraskningsbiten. Men sen tappar ni mig. Jag menar… okej… man… kvinnokläder… har du inget viktigare att bekymmra dig över?

Självklart ska man inte underskatta värdet av den individuella erfarenheten i sammanhanget. Jag skulle därför vilja dela med mig av en specifik erfarenhet som jag har, som jag tror är till nytta när det gäller att, ja, helt enkelt ta det lite chill med sånt här.

Det var en enkel liten julshow på Sundsgården, en bit utanför Helsingborg. Min största roll i den var galavärdinna i en sketchsatir av insamlingsgalor. Och manusförfattarna/regissörerna ville inte ha nåt jävla tramsande. Rollen var skriven för en markerat feminin kvinna, men av skäl som jag själv inte är riktigt klar över satte de mig där istället. Kanske därför att jag kan gå i högklackat, vad vet jag. Hursomhelst. Det var något av en utmaning. En kul sådan. Sättet att gå, gesterna, den flirtiga under-ögonfransarna-blicken. Rösten. Oh gudars, rösten – man liksom stryper sig en liten, liten aning (typ som slutskedet av en halsinfektion, typ) höjer tonläget en smula (men inte för mycket, annars låter det tillgjort), “rundar av hörnen” en aning… ja gudars, den rösten, den rösten.
Och så var det kläderna. Jag tror precis varenda tjej i truppen lyckades involvera sig i valet av kläder, skor, smink och accessoarer; för att då bara inte tala om utfyllnaden av sagda kläder. Jag hyser ännu till denna dag en butter misstanke om att de hade roligare än de borde; å andra sidan hade jag också rätt kul så det kan kanske gå på ett ut. Poängen är att den färdiga outfiten blev rätt glassig – och den blev seriös. Inte överdrivet tramsande, det var helt enkelt en kille i elegant kvinnoutstyrsel.
Och någonstans i detta tappade jag förståelsen för VARFÖR vissa typer av kläder ska vara begränsade till ett visst kön. Jag menar, jag gillar inte att bära till exempel kjol eftersom jag tycker det är så förbannat opraktiskt. Men efter att faktiskt ha gjort det kan jag inte se varför du skulle bete dig som en skitstövel om jag faktiskt kände för att göra det en dag.

Det som Trollhare skriver om är mycket bredare än bara kläder. Men jag tänker att det inte är en så dålig plats att börja på. För om du bara kan ta dig dithän till att erkänna att man- och kvinnokläder är godtyckliga hitte-på som inte är värda social utslagning för att upprätthålla – kanske blir det lite lättare att syna en del av dina andra bestämda uppfattningar om manligt och kvinnligt? Och hur många förstörda liv det är värt för att upprätthålla?


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *