Vägfinnare i skyn

För ungefär fyrahundra år sedan pekade Galileo Galilei ut vägen mot människans största äventyr någonsin, så nog är det ett passande namn ESA, European Space Agency, valt åt sin sprillans nya utmaning till GPS. Galileo-systemet har, såklart, dock ambitionen att vara strået vassare i allting. Tillförlitlig med marginaler mindre än en meter, inte mer än några sekunders fördröjning i att meddela om en satellit skulle råka ut för något fel. Poängen med detta är att systemet ska kunna användas även i till exempel katastrofsituationer, där man verkligen inte är intresserad av att få veta någon timme senare att en av satelliterna fått kortslutning.

De båda testsatelliterna, GIOVE-A och -B har nu båda kretsat runt jorden väl mycket längre än vad man från början räknat med att de skulle klara av. En kombination av låg solaktivitet och bra design. Det färdiga systemet kommer bestå av 30 satelliter – 27 aktiva och 3 i reserv – placerade i tre olika MEO, Medium Earth Orbits, drygt 23 mil ovanför oss.

Som en extra bonus kommer Galileo-systemet dessutom innehålla mottagare för COSPAS-SARSAT, ett internationellt system för att ta emot och sända vidare särskilda nödsignaler, från till exempel skepp och flygplan.

Och som nu 2010 slutade på ett sådant rungande durackord – testsatelliterna har presterat långt bättre än planerat och nu under det kommande året kommer den första fullt fungerande konstellationen om fyra satelliter att skjutas upp – så tänkte jag, bara för att det är kul, skriva lite framöver om hur man egentligen gör för att använda satelliter för att ta reda på var på jordytan man befinner sig. Och varför det då är viktigt att komma ihåg att den som kör bil åldras långsammare än den som står på trottoaren.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *